Allt borjade nar jag hem fran Mompiche och markte att mina pengar var borta. Ringde till min kontaktperson direkt men var valdigt forsiktig med att anklaga nagon eftersom jag inte visste vem det var eller nar det hant och virrig som jag ar kanske jag lagt pengarna pa ett annat stalle och glomt bort det. Vagrade tro att nagon gatt in i mitt lasta rum och tagit pengar.
Dagen efter far jag inte middag forran halv 11... Min familj ar liksom borta utan att tanka pa att jag ska ha mat. Aja fick mat tillslut ialla fall.
Dagen efter: jag ar utelast!! Jag kommer inte in genom dorren for att nagon klantskalle satt pa haspen fran insidan. Dar star jag pa gatan utanfor huset, luktar barn och bloja och kan inte duscha. Ar kissnodig men kan inte ga pa toa. Ar hungrig men kan inte komma at mitt powersnack pa rummet. Ar bara allmant frustrerad. Och det blir morkt vilket inte ar sa kul nar jag star sjalv pa gatan i ett farligt kvarter. Fortfarande ingen familj. Sa da aker jag till stan och moter Helene for att fa sallskap, ata och snacka lite. Slutar med att vi moter upp Perikles och Juanfer och det blir en trevlig kvall. Sa langt. For nar jag sen efter mycket om och men kommer hem ar jag bestulen. Dorren till mitt rum var uppbruten och mina pengar var borta. Vet inte vem det var och visst ar det kanske dumt av mig att anklaga hela familjen. Men jag vet bara inte vad jag ska gora. Jag kan inte bo kvar i ett rum dar vem som hellst kan traska in narsomhellst. Sa igar natt bodde jag hos nunnorna pa Fundación Amiga dar jag jobbar. Och inatt bor jag pa hotel (yes aircondicion!!). Far se hur allt loser sig men jag ar mest arg pa sjalva handlingen, pengar ar ju trots allt bara pengar. Att veta att man inte ar saker i sitt hus och att veta att nagon har rotat bland ens saker ar varst.
Imorgon blir det inge mer Esmeraldas for mig. Da aker jag till Guayaquil for att halsa pa mina sysslingar. Ar jattespand pa att mota slaktingarna som jag knappt visste att jag hade och att fa se min kara mor igen. Ja for pa tisdag kommer hon till Guayaquil ocksa:)
Ska bli skont att aka har ifran samtidigt som det ar sorgligt. Da menar jag verkligen sorgligt! For dessa manniskor som jag har kommit att lara kanna har vet jag att jag aldrig mer kommer se. Aldrig mer! For aven om man sager "vi ses, vi maste ses igen, jag kan komma och halsa pa" sa vet man innerst inne att det inte kommer handa. Och barnen! Nar jag star i matsalen och alla barnen sitter och ater och jag sager "Chao niños!" och alla 60 barnen skriker "Chao tía!" tillbaka och vinkar far jag en klump i halsen. Jag kommer pa riktigt sakna barnen. Alla 60. Neicer som tror att han ar coolaste rapparen i stan, Mirta som varje morgon ska sitta i knat, Melany Michelle som alskar att latsassminka mig, Adonis som ar kung pa kast med liten boll, Andres som helt plotsligt har tagit av sig kladerna och springer runt i kalsonger, Melany som alltid alltid rymmer och som man far jaga runt hela byggnaden.
Jag alskar att aka men hatar ett farval.
Atacames
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar