Bitmarke

Idag har jag jobbat tva dagar pa dagiset. Jag har ett bitmarke pa hogra handen. Det sager ganska mycket om hur stamningen ar. Barnen slass och ar allt ar "mitt, mitt, mitt". Ingen vill dela med sig och inga barn vill leka tillsammans. Blev hotad av en liten illbatting som sa att han skulle skara mig med maschete. Men de flesta ar oroligt sota bara de vill.

Skont att den norska och svenska tjejen var pa plats sa jag kunde observera hur dagarna ser ut. Borjar med att alla barnen kommer till dagiset i sina "uniformer". Det forsta som hander ar att alla ska bytas om till sina "lekklader". Alla barnen ska samsas i ett litet rum, inte allt for manga leksaker finns, bara vissa barn har med sig fika. Lego tas fram men det blir aldrig nagon riktig lek, utan mest slass, kasta, grata. Ett forsok till samling med sang och sagoberattande urartar alltid mot slutet. Sen ska vi arbeta. Mala teckningar. Men barnen far sjalva inte mala vad de vill med vilken farg de vill, utan maste mala ankor med gula pennor. Viktigt att det ser bra ut! Sen ar det parken som galler, men de som inte har malat far inte ga ut.

Nar man har kommit sa har langt pa dagen ar man helt slut och genomsvettig. Alla barnen klanger och skriker och brakar hela tiden. Innan lunchen ska alla tvatta handerna, sedan foljer en hetsig lunch. Barnen far kasta i sig maten for att sedan duscha, satta pa sig "uniformerna" och ga och lagga sig. 25 barn sover pa 4 madrasser pa golvet. Efter ett tag har faktiskt alla somnat (till min forvaning!). Nar de vaknar far de lite mellis och ska forsoka halla sig rena och fina med sina vattenkammade har tills foraldrarna hamtar dem.

Det finns aven tva andra avdelningar for yngre barn och bebisar dar det ar lite lugnare. Jag inser redan efter tva dagar att kaoset och oordningen kraver mycket mer an nagon liten volontar som stannar i 5 veckor. Det handlar om langsiktighet. Mer plats for barnen, mindre grupper, fler heltidsanstallda och utbildade larare. Forsoker iallafall att sa gott jag kan med compartimos (vi delar), somos amigos (vi ar kompisar), jugamos juntos (vi leker tillsammans) for det ar nagot som barnen inte fattar. Men sa har de sakert fatt det av sina foraldrar ocksa som ar lata, inte vet/orkar uppfostra sina barn och anvander vald mot dem. Jag befinner mig trots allt i en stad dar det ar farligt att ga sjalv och absolut efter morkrets inbrott. Inte ens ett kvarter. Sadana fadrar sadana soner. Som sedan blir fadrar. Som far soner. Som blir fadrar...